tisdag 19 september 2017

Sprickan tog tanden

Dagen kom av sig då specialisten på tandrötter jag blivit skickad till konstaterade att tanden som värkt och bråkat i höst hade en spricka som gjorde att den inte kunde räddas. Lika bra att få det gjort med detsamma tänkte jag då läkaren föreslog utdragning. Plötsligt var jag bedövad i halva ansiktet och ur spel för vidare jobb under dagen.

Har fått antibiotika, värkmedicin och sovit några timmar på soffan, ätit flytande sval tomatsoppa och känt mig allmänt uslig. Den stora tuggtanden är borta och en ettårig process att få en ny har börjat. Och det är inga småpengar som ska läggas ut eftersom ett implantat kostar 2 500-3 000 euro.

Ingreppen (arm-tand) går sicksack nu. Och allt som en följd av cancerbehandlingarna. Det är nästan på dagen tre år sedan tumören opererades bort och den här ändlösa resan började.

Att be bönor

Googlade runt lite och läste hur man fullkomligen rasar i vikt om man lägger till bönor i kosten. Sagt och gjort. Till saken hör bara att jag aldrig tyckt om bönor. Och då må sägas att jag äter det mesta utan knorr. Men nu.

De är vita, bruna, svarta de där rackarna som ska läggas till morgon, middag, kväll. För det första behöver man ha stålmage för att klara av dem. Sen är det konsistensen som jag har så obehag av. Och slutligen smaken. Men bönorna är ju faktiskt billiga och hungern är som bortblåst!

Så jag pinar i mig bönor och ärter i alla storlekar och färger. Men ser ni, jag har kommit på knixet som gör att jag kan äta utan att kväljas: jag mixar dem. Nu rör jag ner geggamojan i allt från morgongröten till sopporna. Det är inga dietsoppor jag äter utan vanlig mat men betydligt mindre än tidigare. Och allt socker är borta.

Borta är också 2 kilo! Skulle kanske inte kalla det ett ras för jag har slitit hårt i simhallen. Men ändå. Från att ha upplevt att vikten suttit i sten rör den äntligen på sig och åt rätt håll, vilket är ett måste med tanke på operationen i december.

Frågan är om det är bönorna eller bönerna som gör skillnad.

måndag 18 september 2017

Lyssnande öron och snusande näsa

Ett lyckat veckoslut med nästan 300 deltagare på de tvåspråkiga rådplägningsdagarna för Kyrkans Samtalstjänst och Palveleva Puhelin är över. Ända sedan jag började som präst för snart ett år sedan har jag haft veckoslutet inprickat i min kalender eftersom Samtalstjänsten är ett av mina ansvarsområden.

Man kan på svenska ringa och prata med en anonym lyssnande medmänniska varje kväll kl. 20-23. Det går också att chatta med någon jourhavande på plats måndag-torsdag kl. 18-20.

Vårt telefonsystem förnyades på vårvintern och har inte fungerat klanderfritt. Under veckoslutet har personal från "systemet" varit på plats och verksamhetsledarna har fått skolning. Vi har också haft möjlighet att framföra jourernas önskningar och klagomål och därmed kunnat bidra till förändringar till det bättre.

Här kan ni läsa mera om Kyrkans Samtalstjänst och klicka vidare om det intresserar:
http://www.samtalstjanst.fi/

....................................

Kurirens deadline flåsar mig i nacken. Då jag tittade efter vad numrets tema är... Ja, kan ni tänka er: Resor och mat. Resor och mat?! Men snälla Kuriren. Jag ser riktigt hur snålvattnet kommer att rinna ur mungiporna på mig och väta ner datorns tangenter medan jag drömmande skriver om kaloririka, smakrika rätter utan bönor, utan kikärter, utan fullkorn, utan fibrer. 


I fredags fick jag snusa djupt i Juniors lösgodispåse. 

Så egentligen borde jag vara av tacksam sort.

söndag 17 september 2017

En bantande präst åker slalom

Gårdagens 14-timmars kurs och skolning känns i varje centimeter av mig. Det blev mycket sittande och för långt mellan matturerna för någon som ska äta små portioner och ofta. Nu blev det mycket och sällan istället.

Har två timmar på mig att sammanställa dagens tvåspråkiga högmässa. Det är tänkt att alla ska förstå någonting om även inte allt. Därför blir det inga dubletter utan mera som ett slalomåkande mellan svenska och finska.

Överväger att använda min lilla pärm med plastfickor där endast det jag ska säga finns med. Jag brukar envisas med att ha mina böcker och band för att lära mig hitta och därmed vara flexibel. Men nu tynger tröttheten ner min koncentration så, så...

Dags att jobba!

lördag 16 september 2017

Sniglar kommer också fram

Just nu har jag helt enkelt galet mycket jobb. Då jag sätter mig ner vid mitt skrivbord och ska ta itu med allt ogjort blir jag så stressad att jag inte ens vet var jag ska börja nysta. Mejlboxen växer och växer medan jag har svårt att samla tankarna. Så här är det ju alltemellanåt. Men blir det inte lugnare perioder äter stressen upp en.

Fredag kväll i simhallen är rätt skön. Fick för mig att jag simmade snabbare än vanligt tills både ungdomar och åldringar ville förbi. Men jag vet att jag hade högre tempo än tidigare! Må så vara att jag är en snigel i bassängen men jag är en envis sån och lade ännu en kilometer bakom mig.

Det handlar om att envist hålla ut och tro på sin förmåga att nå sina mål. 
De egna.

tisdag 12 september 2017

Frustrationspromenad

Alltid kan man ju krama ett träd.
Det är en stor omställning att lägga om hela sin kost och röra på sig betydligt mera än tidigare. Förra tisdagen var jag i Åbo för att höra att villkoret för en transplantation av lymfkörtlar är att jag i månadsskiftet november-december ska ha gått ner 6 kilo i vikt. Simmar allt vad jag bara orkar. Fötterna vill inte klara långa sträckor att gå så simningen passar mig.

Kämpar med suget efter allt som man bara kan sätta i munnen. Ikväll trodde jag att jag skulle bli alldeles tokig av frustration så Junior och jag tog en promenad i Metviksparken intill nya begravningsplatsen där också våra begravningskapell ligger.