söndag 19 november 2017

Omsluten av kärlek


Ske din vilja

Mitt varmaste TACK till mina brorsbarn 
Rebecca och Martin 
som så väl beskriver.... livet.

Titta här och dela gärna klippet:

https://youtu.be/WOT8Q4yu2Bs


Rebecca berättar om musikvideon:

Ske din vilja Text, musik och sång: Rebecca Holmgård Arrangemang och piano: Martin Holmgård Film och klipp: Minnéa Mattbäck Ske din vilja handlar om att må dåligt, tappa fotfästet, gå vilse och att överlämna allt till Gud. Låten handlar om att lita på Gud och att vi alla har en plats hos honom. Den handlar om att visa sig sårbar och kämpa vidare. Den handlar om att ingenting är perfekt, men att vi alla ändå är goda nog för Gud. Det är tuffa men viktiga ämnen och vi har velat göra allting i det här projektet så äkta som möjligt. Martin har fått briljera på piano, men orkestern har vi slopat. Jag har fått sjunga från hjärtat, men struntat i att alltid få det att låta helt rent och korrekt. Minnéa har fått fria händer med både film och klipp, men har hållit allting så simpelt som möjligt. Resultatet av det här är en vacker, rå och förhoppningsvis berörande musikvideo som vi härmed äntligen kan dela med er!

lördag 18 november 2017

Droppen

Hur mycket ska man egentligen behöva ta av andras sura kommentarer? Jag är fem före att bränna ut mig och kanske är det därför som jag är extra känslig. Speciellt då det kommer per mejl så att jag inte hör tonfallet eller ser människan i ögonen.

Jag brinner verkligen för att vara präst, för att beröra med Guds ord, för att engagera folk och få dem till kyrkan och den gemenskap som jag själv tycker att bär mig genom livet. Tron på Gud är stark och tron har gjort mig stark. Mina motgångar i livet har stärkt mig.

Men är det så att folk i allmänhet tror att handlingskraftiga och starka inte är sårbara? Inte tar illa vid sig? Har man rätt att slänga ur sig vad som helst, glömma vanligt folkvett då man har att göra med någon som ser ut att kunna ta emot vad som helst?

Mitt mått är rågat då min åttaåriga son stortjuter för att mamma är ur balans pga jobbsaker. En alldeles tröstlös Junior vill bara ha mamma nära intill sig, sitta i famnen. Inte ha en mamma som kommer hem mitt i natten och har missat Bamsesagan. En mamma som åkt innan han vaknat för att skriva protokoll. En mamma som inte hinner laga mat för att själavårdssamtalen är viktigare.

- När är jag viktig, mamma???!!! Jag är så trött på det här!!! skriker Junior som aldrig någonsin skriker åt mig. Och jag inser att det gått för långt. Jag kan inte fortsätta jobba i den här takten. Och vad är det viktigaste att minnas med tanke på ett canceråterfall? Att inte stressa.

Jag älskar mitt ämbete och jag älskar Gud. Men jag slits i bitar av att känna att jag hela tiden ligger efter med mina arbetsuppgifter. Någonting är helt galet. Och jag kan inte se på situationen utifrån och peka ut vad jag ska ändra. på. Till det är jag alldeles för trött.

Älskade medmänniskor

Har just kommit hem från jobbet. Vissa gånger kallar någon av de dejoureringar som jag som präst har. Det var ändå rätt lugnt och jag hann både skriva ett protokoll och sammanställa kollektlistan för januari-juli. Den här veckan jobbar jag fem kvällar i rad så nog hade det ju smakat bättre med en mysig fredagkväll tillsammans med familjen. 

Träffade på syster Susan i simhallen. - Tänkte just att det var du som simmade då du hade så bråttom, sa hon. Och precis så var det. Jag simmade av mig all stress och frustration som samlats i kroppen under den här alldeles galna veckan.

Men jag har träffat så otroligt underbara människor! Är tacksam över alla varma människor som det är lätt att krama om. Dessa människomöten stärker mig i min tro på det goda. Där hjärtlighet råder är det lätt att andas. Men tänk så fort det kan växla då någon slänger ur sig sårande ord.

Vi behöver måna om varandra, stöda varandra i vardagen, se och bekräfta varandra. Vem vill ha svårt att andas då man kan ha lätt att göra det? Mycket av den ångest och ledsenhet som finns i människorna uppstår då man slutar se Gud i varandra.

Gud skapade människorna till sin avbild. Då vi verkligen ser varandra ser vi Gud och hans kärlek. Mycket mera än så kan man inte begära av livet.

Tycker Camilla.

torsdag 16 november 2017

Gör en präst någonting mellan söndagarna?

Onsdag
Kl. 8 skrapar bilrutorna och för Junior till skolan. 
Kl. 8.30 kokar kaffe till arbetskonferensen.
Kl. 9-11 präst- och kantorskonferens.
Kl. 11-12 övar medarbetarkören Luciasånger. (Drar ut på tiden.)
Lunch 20 minuter.
Kl. 12.50-13.40 förbereder kvällens möte, besvarar mejl, tar fram bröd och vin.
Kl. 14-14.30 andakt på åldringshem våning 6.
Kl. 14.35-15 andakt på åldringshem våning 5.
Kl. 15-15.26 andakt på åldringshem våning 4.
Rusar.
Kl. 15.30 (försenad) - 16.17 dopsamtal på kansliet.
Kl. 16.30 borde vara hemma så att min man hinner till sitt jobb. Junior ringer och frågar var jag är. Sitter fast i rusningstrafiken. - Släpp iväg pappa nu. Jag är strax hemma. Möter min man.
Kl. 16.35 hemma. Värmer mat, besvarar mejl, koordinationen mellan en präst och ett åldringshem har inte fungerat. Vem har fel datum? Jag är ansvarig för bokningen. När ska jag hinna reda upp det? Mikron plingar. Junior har ätit med sin pappa. Känner hur högt blodtryck jag har. Kommer på att jag glömt koka kaffe och hälla i den stora pumptermosen. Brygger 16 koppar och samlar ihop glutenfria kex, kaffemjölk, engångsmuggar, salta pinnar. Måste hinna dricka en kopp någonting. Varmt vatten med kokosolja blir det på stående fot medan jag försöker få Junior att förstå att vi ska iväg.
Kl. 17.20 är vi 10 minuter försenade iväg medan kaffet rinner ner längs köksbänken eftersom jag måste ta det innan det runnit klart. Hade tänkt byta kläder.
Kl. 17.35 framme vid jobbet. Junior väntar i bilen medan jag springer upp till tredje våningen efter mina papper, via kansli på andra våningen efter dopsockorna jag ska visa åt de frivilliga medarbetarna jag ska träffa.
Kl. 17.42 är Junior och jag på väg med pumptermos, sockväska, portfölj, axelväska, kaffeväska och pysselväska till en annan byggnad. Fjärde våningen. Före det har vi klistrat en infolapp på dörren. Gammal tejp. Äsch, vill inte hållas fast. Hålls. Kvinnan som hunnit komma håller hissen åt oss. Vi klämmer in oss och åker upp. Framme har min medarbetare hunnit duka fram. Vi skulle också ha varit på plats halv sex men det blev som det blev.
Kl. 18 Kyrkbanken - en investering i församlingen. Folk har hämtat med sig gott till vårt kaffeknytkalas. Jag drar igång mötet och avslutar två timmar senare.
Kl. 20.21 sitter Junior och jag i bilen efter att ha fört överblivna kakbitar till kansliets kylskåp till glädje för morgonkaffedrickare.
Kl. 20.35 är vi hemma. Min man kommer strax efteråt. 
Kl. 21.30 somnar jag efter en försenad kvällssaga och vaknar 23.45. Kan inte somna om.

Torsdag
Kl. 8-9 kansliarbete, förbereder dagens möten.
Kl. 9-11 möte för ledande inom alla sektorer. Vårens detaljer och strategiarbete.
Kl. 11-11.30 lunch.
Kl. 11.30-12.30 jobba med kollektlistan för januari-juli 2018.
Kl. 12.30 hämta bröd och vin. Promenera till andaktsstället.
Kl. 13-13.45 andakt med nattvard.
Efteråt borde jag ha tagit andakten som föll bort på onsdagen. Men min mamma fyller år och jag har bestämt jag ska komma in. Vem ska jag prioritera?
Kl. 16-16.50 skriftskola grupp 1.
Kl. 17-17.50 skriftskola grupp 2.
Kl. 18 håller sorgegruppens första träff.
Kl. 20 planera sorgegruppens nästa möte.
Kl. 20.45 förhoppningsvis hemma. 
Kl. 21.30 kommer antagligen att ha somnat som en stock efter kvällssagan.
Kl. 24 vaknar antagligen igen.

Längtar efter en lugnare arbetstakt. Det här tempot är ohållbart. Tyvärr ser många dagar ut på det här sättet och jag vet inte hur jag ska kunna göra någonting åt det. När ska jag handla mat, tvätta kläder, städa, hinna med min familj, tänka på vad jag äter, motionera, sova, handarbeta, läsa, lösa korsord?

Bara vara?

tisdag 14 november 2017

Piggare, smalare, gladare


Då jobbet väljer färg

Han visste att jag ville ha den i orange.
Jag visste att han ville ha den svarta.
Men så fanns det en i turkos som vi båda tyckte att var en bra kompromiss.
Såg att han ändå tvekade.
Jag visste varför.

- Du vill ha den svarta, eller hur?
- Nå, du vet ju var vi jobbar.

Väskförsäljaren såg på oss i tur och ordning.

- Ja, vi jobbar i kyrkan.

???

Vissa saker kan man bara inte förklara. 
Det blev den svarta.
Och han fick betala.